Borås Tidning december 2023

Kan vi liknas vid en invandrarfamilj? För 98 år sedan blev Lars och Elin, min farmor och farfar, bofasta i Borgstena. Visserligen kom båda från grannbyn Fänneslunda men min farfar hade levt ett kringflackande liv i Sjuhäradsbygden som handlare och arrendator. Sedan 1925 blev Örlanda by i Borgstena den fasta punkten för familjen Gustafson, men hur många generationer måste det gå innan man upphör att vara utsocknes, inflyttad, invandrare eller utlänning?

Jag är uppvuxen i själva samhället i Borgstena och på 1970-talet bodde där en kvinna vars son flyttat till Stockholm. Kvinnans barnbarn bodde hos sin farmor på somrarna och flickan cyklade ofta omkring på gatan men släpptes aldrig in i våra lekar. Vid ett tillfälle när jag var kanske tio år försökte jag göra mig rolig på hennes bekostnad genom att låtsas prata stockholmska. Jag sa till henne när hon passerade på cykeln: ”E du ståckhålmare?” En granne som hörde detta sa till oss: ”I sa inte reta henne! Ho kan inte hjälpa dä!” Det var naturligtvis barnsligt av mig, men den vuxnes kommentar är än mer intressant och visade avståndet mellan stad och landsbygd. Att komma från Stockholm kunde av de vuxna faktiskt liknas vid ett handikapp.

Sedan 1988 är jag själv stockholmare men har levt nära min barndomsby genom mina föräldrar och den lokala Equmeniakyrkan. Men förra året dog min far och i påskas min mor. Numera är både föräldrahem och fädernesgård sålda. Tiden för Gustafsons i socknen är förbi, förutom två gravplatser på kyrkogården.

Borgstena är intressant i sin kombination av bondby och industriort. Samhället hade för 50 år sedan färgeri, två trikåfabriker samt ett av Västsveriges största sågverk, benämnt ”såget”. Den växande industrin på 1960-talet behövde arbetare och därför byggdes hyreshus i Borgstena där en rad finländska familjer flyttade in. Helt naturligt uppstod starka spänningar. I varje skolklass fanns det ett eller flera finska barn och jag växte upp med återkommande slagsmål bland de äldre killarna. Samtidigt är Borgstena ett lyckat exempel på integration där ursprung och efternamn med tiden blev ointressant. Därför har det varit förvånande i mina ögon att Sverigedemokraterna tidigt fick många anhängare i Borgstena med stora rubriker i Borås Tidning. Kan inte en lyckad integration göras två gånger?

Tyska kulturambassaden i Stockholm, Goethe-institutet, arrangerade i januari 2023 ett samtal med titeln Missnöjets geografi. Vad händer med människor när jobben blir osäkra, affärerna försvinner och välfärden minskar? Sociologen Steffen Mau berättade där om sin bok Lütten Klein vilket är namnet på en stadsdel i den nordtyska staden Rostock som en gång var plats för en stabil medelklass, men de snabba förändringarna i samband med Tysklands återförening gjorde att stadsdelen sjönk i anseende. Numera kännetecknas Lütten Klein av främlingsfientlighet och stora sociala utmaningar.

Finns motsvarande utmaningar i Borgstena? När postnumren gjordes om under andra hälften av 1900-talet fick Borgstena, trots sin litenhet, behålla eget nummer och namn utifrån rollen som industrisamhälle, till skillnad från grannbyarna Tämta eller Od. Även om såget finns kvar är idag all textilindustri borta och livsmedelsaffären nedlagd sedan länge. Hur ska man bemöta ständiga förändringar i en alltmer global värld och ändå behålla framtidstron?

Jag funderar på min egen identitet. Är jag fortfarande västgöte? Eller stockholmare? Snarare är jag någonstans mitt emellan och tycker det känns svårt när storstadsmänniskor visar så lite förståelse vad innebär att leva ”på landet”. I Stockholm kan jag klara mig med cykel och tunnelbana, men i Borgstena är jag helt beroende av bil. Drivmedelspriser blir för människor på landsbygden en viktig symbolisk fråga, som storstadsbor ser som uttryck för bristande miljöansvar.

En annan symbolfråga där missnöje kan odlas är sjukvården. Jag kan se brister, men efter att ha haft föräldrar med vårdbehov har jag blivit mer tacksam, till exempel vad gäller hemsjukvården. Och att ha en förälder i livets slutskede är att möta det mångkulturella Sverige eftersom många inom sjukvård och hemtjänst är utlandsfödda. Varje gång jag besökte min mor möttes jag vänligt av serviceinriktad personal oavsett var i världen de var födda. Så många intressanta samtal som uppstod, men eftersom jag är lärare i svenska som andraspråk kunde jag tänka att bara lite mera undervisning i svenska skulle göra susen både vad gäller uttal och grammatik. En sådan språkinvestering från samhällets sida skulle göra det lättare för vårdpersonalen att kommunicera med de äldre. Erfarenheter från Danmark visar att arbetspraktik kombinerad med språkundervisning är det bästa verktyget för integration. Men även våra äldre behöver ett språk för att möta det mångkulturella. Det finns ju bättre ord än att ensidigt kalla människor för ”utlänningar”.

Det kanske är lätt att tänka att människor i gamla tider höll sig i sin socken. I hembygdsföreningens böcker om Borgstena presenteras varje gårds historia med ägarfamiljer ända från 1700-talet. Det visar vilken rörlighet det fanns kring ägandet av gårdar och torp och min farfar var knappast ensam om att flytta in eller flytta ut från Borgstena. Jag tänker att denna rörlighet fortsätter ända in i vår tid, även om cirklarna har blivit större och globala. Men rörligheten är inget hot. Däremot bristande generositet och förståelse.

Det berättas om min farfar att en änka hade kommit till honom och vädjade om hjälp. Hon ägde en stuga men inte marken, och markägaren ville inte låta henne vara kvar. Farfar och en granne försökte då hjälpa henne att flytta stugan, men markägaren tillät inte transport över hans gårdsplan. Min farfar öppnade då upp en stenmur bredvid stugan och körde in med häst och vagn den vägen. På så vis fick kvinnan den hjälp hon behövde.

Det skapas lätt murar mellan stad och landsbygd och mellan svenskfödda och utlandsfödda. Vi behöver inte bygga dem högre utan vi kan från båda håll skapa öppningar för att mötas och förstå varandras behov.

Göran Gustafson