Jag fick en tröstebok av en kollega under en svår tid av mitt liv. Titeln var Gemenskapens evangelium och var skriven av den kanadensiske katolske professorn Jean Vanier som skapat 150 boenden i 35 olika länder för förståndshandikappade barn. På bokens baksida stod det: ”Vi uttrycker vår kärlek till Gud genom medmänsklighet och omtänksamhet.” Vanier visade genom sitt framgångsrika arbete att ett lyckligt liv var möjligt trots att det inte blivit som man har tänkt sig. Fantastiskt och behjärtansvärt – om det inte för två år sedan framkommit att Vanier missbrukat sin ställning och utsatt minst sex kvinnor för sexuella övergrepp.

Vårvintern 2023 kom en ny mer ingående rapport som visar att Vaniers kränkningar handlat om minst 25 vuxna kvinnor, dock inget handikappat barn eller vuxen. Rapporten slår fast att övergreppen inte var tillfälliga utan långsiktiga och genomtänkta. Avslöjandena har sänt chockvågor genom kristenheten, inte minst bland de grupper som betonar tro som social praktik.

Vanier föddes i en fransk kanadensisk överklassfamilj och fick som ung kontakt med prästen Thomas Philippe som han fick nära band till under sin andliga utveckling. Men Philippe har efter sin död blivit anklagad för sexuella övergrepp i samband med själavård och fråntagen sin präststatus av Katolska kyrkan. Philippe hade utvecklat en mystisk lära där utgångspunkten var att Jesus och Maria hade en incestuös sexuell relation. Denna irrlära verkar Vanier ha bejakat men har samtidigt sökt en lämplig fasad för att praktisera detta utan att bli utesluten ur Katolska kyrkan. Lösningen blev att skapa kommuniteter för handikappade barn. Genom detta arbete fick han stor uppmärksamhet vilket gjorde att många kvinnor sökte sig till denna verksamhet. Där kunde han erbjuda andlig rådgivning och på samma gång gestalta Jesu sexuella relation med sin mor genom att begå övergrepp. De utsatta kvinnorna var enligt Vanier utvalda av Gud och pressades till tystnad.

Redan 1994 gav bokförlaget Libris ut Texter i urval av Jean Vanier (i samma serie som Bonhoeffer och Merton presenterades). I förordet, skrivet av Sheila Cassidy, beskrevs Vanier vördnadsfullt som en andlig gigant. Kännetecknen för Vanier var hans vishet, vänlighet och lyssnande. Orden gör mig illa till mods när jag läser detta 30 år senare.

Den socialt inriktade amerikanska kristna organisationen Sojourners har presenterat en rad poddar under titeln Lead us not där man undersöker Vaniers övergrepp. Det skiner igenom att de båda journalisterna Jenna Barnett och Mitchell Atencio är upprörda, pissed off som de säger, eftersom de känner sig blåsta. De har imponerats av Vaniers vältalighet och hans karisma och såg honom som ett modernt helgon genom sin empati och handlingskraft. Och så var allt bara en täckmantel! Den svenske journalisten John Sjögren skriver i tidningen Signum om Vanier och risken med att helgonförklara levande människor. Han menar att vi har något att lära oss av den långsamma och prövande process inom Katolska kyrkan innan en person får kallas ett helgon.

Sojourners har i ett av poddavsnitten intervjuat tre kvinnor som berättar om övergreppen. De berättar hur chockade de blev när de blev utsatta av detta av präster som de litade på och hur svårt det var att bryta tystnaden. En av kvinnorna som blev utsatt för övergrepp av Vanier vände sig i förtvivlan för att få hjälp till en annan själavårdare, Thomas Philippe, som då upprepade övergreppet. De berättar också i podden om upprördheten när Philippes övergrepp offentliggjordes 2015 och Vaniers respons att publicera ett brev där han uttryckte att han delade tårarna med alla de kvinnor som blivit utsatta för övergreppen. Vanier hade kunnat erkänna sin egen delaktighet, men valde att tiga.

Hur ska man tänka när viktiga förebilder sviker oss?

För 15 år sedan drabbades en av mina vänner av cancer och för att förmedla någon slags tröst gav jag en bok av proffscyklisten och sjufaldige Tour de France-vinnaren Lance Armstrong; It’s not about the bike. Boken handlade om att Armstrong , genom den cancersjukdom som drabbade honom 25 år gammal, lärt sig vad som är viktigast i livet. Inte att vinna, utan att vara tacksam att man lever. Många år senare avslöjades det att hela boken var fake. Han var inte alls tacksam, utan sjukdomen hade i själva verket gjort honom desillusionerad. Han var beredd att fuska hur mycket som helst när han väl hade blivit frisk. 

Armstrong blev av med sina segrar, men kan vi lyssna på pedofilmisstänkte Michael Jacksons musik? Kan vi läsa böcker av Jean Vanier och ta del av dennes tankar om förståndshandikapp och människovärde?

Jag vet faktiskt inte.

I evangelierna är Jesus hård i sin dom. Det är bättre att kastas med en kvarnsten kring halsen i havet än att förleda en annan människa. Samtidigt uppmanas vi att inte döma utan överlåta domen till Gud. Men var gör vi av vår besvikelse?

Diktaren Tomas Tranströmer skriver i dikten Guldstekeln om människor som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida:

Gå förbi dem!

Är detta vägen framåt när viktiga vägvisare överger oss? Att gå förbi utan att förneka besvikelsen och vreden vi känner?

Göran Gustafson