Sändaren 2022

Min läsning av boken Om Kristi efterföljelse initierades av en tillfällighet. Dåligt väder vid den nederländska kusten gjorde att familjen bytte semesterresmål och valde en camping i staden Zwolle i östra Nederländerna. Vid infarten till campingen upptäckte vi en minnessten av Thomas a Kempis. På 1400-talet var Thomas under nästan 70 år munk här i ett numera raserat kloster.

Jag hade ofta tänkt att jag skulle läsa boken Om Kristi efterföljelse som efter Bibeln sägs vara den mest spridda andliga boken med 3 000 upplagor på omkring 100 språk. Nu kunde jag inte skylla ifrån mig längre utan valde Bengt Ellenbergs översättning från 2005. Boken blev min följeslagare en arbetsam höst och jag försökte läsa en eller ett par sidor varje morgon. Ibland kändes det mödosamt, men möjliggav ofta självreflektion och eftertanke.

Bokens latinska titel är De imitateone Christi och vill genom korta uppmaningar inbjuda till att imitera det levnadssätt som präglade Jesus. Boken är i själva verket fyra böcker där de två första vill utmana läsaren till omvändelse och andlig fördjupning. Den tredje boken har rubriken Om den inre trösten och handlar om de svårigheter det innebär att försöka växa i sin tro. Fjärde boken påminner om vikten av nattvarden i det kristna livet.

Thomas kom egentligen ifrån den tyska staden Kempen (Kempis på latin) men flyttade i tioårsåldern till dagens Nederländerna. Han blev med tiden prästvigd och engagerad i Devotio moderna, en senmedeltida rörelse som strävade efter andlig fördjupning. Det är förmodligen i den rörelsen som Om Kristi efterföljelse blivit skriven och Thomas, som var duktig på att kopiera texter, gjorde själv en kopia 1441 och därav har verket tillskrivits honom. Äldre manuskript har hittats som kan dateras till 1330 eller tidigare, så författaren (eller författarna) är helt enkelt någon annan än Thomas.

Det jag blev berörd i min läsning var inställningen till att möta ett liv präglat av svårigheter: ”Det är gott för oss att emellanåt drabbas av motgångar /…/ Sådant väcker nämligen ofta människan till eftertanke”.

Författaren riktar sig till den enskilde läsaren, till ett tydligt du: ”Allt är inte förlorat när det går emot dig”. Budskapet upprepas sedan gång på gång att inte tappa modet: ”Var tålmodig och stark. I sinom tid skall trösten komma”. Samtidigt är författaren medveten om att våra krafter är begränsade: ”Vi får inte hysa för stor tillförsikt till oss själva /…/ Det ljus som finns hos oss är svagt, och om vi är försumliga mister vi det snabbt.” Hoppet för oss människor står istället till att överlämna oss till Gud och dela Kristi lidande: ”Om du inte vill lida motgång, hur skall du då vara Kristi vän?”. Mitt inre förhållningssätt blir därför av stor vikt: ”Kristus skall komma till dig och visa dig sin tröst, om du i ditt inre bereder honom en värdig boning”. Att detta inre förhållningssätt leder till andlig fördjupning verkar vara ett av författarens centrala budskap.

Karmelitermunken Wilfrid Stinissen påpekar i förordet till 2005 års utgåva, att boken på många sätt är omodern och ändå tilltalar vår samtid. Likaså var den riktad till munkar och nunnor, men blev mest populär utanför klostren. Här finns inga krångliga teologiska labyrinter utan istället tydliga uppmaningar rakt in i människors osminkade vardag. En av de som inspirerats var Dag Hammarskjöld som fick boken i konfirmationspresent av sin mor och hans postuma tankebok Vägmärken, bär tydliga avtryck av denna.

Även under hans sista resa i Kongo 1961, hade Hammarskjöld med sig Om Kristi efterföljelse i sitt bagage. Ett inte alltför ovanligt uttryck i våra dagar är att vilja tro på människornas godhet. Författaren till boken ställer sig mycket skeptisk till detta och uppmanar oss inte att vara godtrogna: ”Många talar mycket, och därför ska vi inte tro dem mycket.” Inte ens i våra nära relationer ska vi vara blåögda: ”Den som idag är med dig kan imorgon vända sig emot dig, och ofta svänga helt om som vinden”. Att våga sätta gränser är också viktigt eftersom det är ”omöjligt att vara alla till lags”. Därför ska vi inte lita till vänner och anhöriga ”ty människorna kommer att glömma dig snabbare än du tror”. Det innebär emellertid inte att vi ska isolera oss från andra människor utan snarare göra det motsatta: ”Vill du bli buren ska du själv bära någon annan”. Även kritik från andra kan hjälpa oss: ”Att andra känner och klandrar våra brister bidrar ofta mycket till att vi bevarar vår ödmjukhet”. Denna ödmjukhet behöver vi ständigt arbeta med och sammanfattas i orden: ”Ingen är utan brist, ingen utan börda, ingen i sig själv nog, ingen klok nog i sig själv, utan vi ska bära varandra”.

Den andliga fördjupningen som Om Kristi efterföljelse vill uppmuntra till handlar om att vinna frihet, frihet i mitt inre: ”Om du ger akt på vad du är i ditt inre kommer du inte att fästa dig vid vad människorna utanför säger om dig.” Vi uppmanas att inte göra det som riskerar att frånta oss denna inre frihet: ”Du skall ivrigt sträva att överallt, i varje yttre handling eller syssla, vara fri i ditt inre och kunna råda över dig själv.”

Min läsning av boken som förknippas med Thomas av Kempis sattes igång av en nederländsk campingplats och har nu blivit sammanfattad i denna artikel. Självklart kan man fundera på om detta är ett sätt för mig att försöka vinna människors aktning och bekräftelse? Eller är det rentav ett sätt att skyla över mina egna brister och få mig verka mer from och övertygad? Säkerligen är mina medvetna och omedvetna motiv kluvna och komplicerade, men mitt i den monotona läsningen av en bok från 1300- talet har jag fått ett tilltal att följa Kristus och värna min inre frihet. Det tilltalet vill jag med 952 ord dela med andra.

Göran Gustafson