Fristadbygden 2015

På förmiddagen den 5 februari 1914 stod 54 bönder och väntade vid Fristads järnvägsstation. En av dessa lär vara min farfar, Lars Gustafson, 36 år gammal och arrendator vid Väds gård i Tärby strax norr om Fristad. Han och 1100 andra från södra Älvsborg var på väg till Stockholm för att delta i en av Sveriges mest omtalade händelser i början av 1900-talet, nämligen bondetåget med 30 000 deltagare. Dessa samlades vid Stockholms slott för att kräva ett starkare svenskt försvar och stödja kung Gustaf V:s maktanspråk.

Det finns en bild bevarad som kan vara tagen bara en månad tidigare då Lars gifte sig med sin andra hustru, Elin, där han stolt poserar med svart kostym och mustasch. Förmodligen hade han bröllopskostymen på sig när han stod på perrongen och såg extratåget från Borås Öfre ankomma Fristad. Vad tänkte min farfar? Var det plikten och stoltheten som bonde som gjorde att han ville vara med? Eller var han bekymrad över krigshotet i Europa och därför ville stödja försvarsivrarna? Fanns det rent av rysskräck i luften? Jag har aldrig kunnat fråga honom eftersom han dog tre år innan jag föddes, med frågorna blir aktuella i samband med hundraårsminnet av bondetåget.

Det svenska samhället präglades av starka spänningar vid inledningen av 1900-talet. Landet gick från jordbrukskultur till industrination och från envälde till parlamentarism. När liberalen Karl Staaf 1911 med stöd av socialdemokraterna blev statsminister ville han genomdriva sociala reformer medan försvarskostnaderna fick stå tillbaka. Detta väckte oro bland de konservativa där Staafs främste motståndare visade sig inte vara politiker utan berömd upptäcktsresande. Hans namn var Sven Hedin och han ifrågasatte den liberala försvarspolitiken genom den briljanta idén att författa en broschyr, Ett varningsord, som trycktes i en miljon exemplar. Han ville väcka massorna genom att fantasifullt skildra en framtida brutal rysk ockupation av Sverige. Greppet var märkligt eftersom den ryska tsaren var god vän med Hedin och ekonomiskt stöttat Hedins upptäcktsresor. Tsaren förlät honom aldrig, men taktiken verkade fungera vad gäller den svenska opinionen. När regeringen Staaf 1912 sköt fram tillverkningen av ett pansarskepp, den s k F-båten, kunde försvarsvännerna samla in den oerhörda summan 15 miljoner kronor under fyra månader som bekostade hela båten och mer därtill.

Bondetåget i februari 1914 var en fortsättning i denna kraftmätning mellan dåtida politisk höger och vänster, mellan upprustning av försvaret eller utökade sociala reformer. Bondetåget förklarades vara en uppflammande spontan reaktion av bönder upprörda av bristande försvarsanslag . I själva verket togs initiativet av en välbärgad godsägare utanför Enköping och organiserades sedan av en grosshandlare som varit ledare för pansarskeppsinsamlingen. Bondetåget har därför beskrivits som den första svenska charterresan, där både resa och boende var bokat i förväg. Det enda bönderna behövde göra var att betala kostnaden. 10 riksdaler lär min farfar ha betalat, och förmodligen var det enda gången han besökte i Stockholm.

Närmare klockan ett på natten den 6 februari anlände extratåget till Stockholms central. Borås Tidning hade några dagar tidigare uppmanat bönderna att ta med filt och vara klädda i en vit halsduk. Hög hatt var inte tillåten och man kan gissa att det inte var förenligt med önskad landsbygdsapproach. Vid ankomsten ledde scouter och andra vägvisare Sjuhäradsbygdens bönder till sina login. Nästan hälften av deltagarna skulle övernatta i Svea livgardes kasern, men där hade difteri brutit ut så man fick istället sova på madrasser utan sängkläder i ett antal omöblerade lägenheter. Filtarna kom nog därför till användning men enligt Borås tidning var ”humöret utmärkt”.

På morgonen kl 9 samlades alla Älvsborgs bönder till ett föredrag i Östermalms kyrka av Manfred Björkqvist, som en gång startat ungkyrkorörelsen några år tidigare. Ungkyrkorörelsen stod för en kristendom förenad med stark svensk nationalism och jag funderar på vad min farfar tänkte om detta föredrag? Han var nämligen frikyrklig och aktiv i Svenska Missionsförbundet som betonade en kristendom utan dessa nationalistiska inslag. Betoningen av mission innebar att alla människor, oavsett nationalitet och etnicitet, hade samma värde. Kyrkan skulle därför inte vara statskyrka med tvingande lagar utan en öppen och världsvid mötesplats för troende kristna.

I det sekulariserade Sverige 100 år senare kan det vara svårt att förstå hur viktig religionen var i det dåtida samhället. Konflikten mellan olika trosuppfattningar, mellan statskyrka och frikyrkorna var också var en politisk strid. Frikyrkorörelsen var den första demokratiska rörelsen i det svenska samhället där patron och pigan kunde sitta vid samma bänk i missionshuset och där båda endast hade en röst vid alla beslut. 1892, när min farfar var 14 år gammal, var han med att bygga Fänneslunda missionshus tillsammans med sin storebror Carl. Det är naturligt att förstå deras engagemang i missionsföreningen som ett avståndstagande från statskyrkosystemet. Men 20 år senare deltar missionshusbyggaren Lars Gustafson i ett nationalistiskt arrangemang i överklassens stadsdel, Östermalm, där kristendom och statsmakt inte går att skilja åt. Vad tänkte han? Såg han mellan fingrarna därför att försvarsfrågan var viktigare än allt annat?

Efter samlingen på Östermalm tågade min farfars sektion bakom hemsydda standar över Norrbro, men blev sedan stående i slottsbacken, eftersom det inte fanns plats för alla på Borggården. Älvsborgsbönderna fick inte se Gustaf V stiga upp i talarstolen i hjälm med gul plym, och hålla sitt berömda borggårdstal där talade om ”min armé” och ”min flotta”. Genom att kungen hade så tydliga åsikter i värnpliktsfrågan, som formellt var en fråga endast för den valda regeringen, kunde talet uppfattas som en statskupp. Kungens bristande respekt för parlamentarismen fick statsminister Staaf s regering avgick i protest några dagar senare.

Även om Gustaf V kunde uppfattas som en stark ledare var han i själva verket osäker. Han visste inte hur han skulle hantera den uppmärksamhet som bondetåget gav honom, där inte ens borggårdstalet var skrivet av honom själv utan var författat av Sven Hedin, vilket avslöjades först 40 år senare. Hedin och många andra konservativa föraktade kungens velighet, men hade funnit en anförvant i kungens hustru Victoria som delade Hedins linje och såg till Gustaf V närmast blev en marionett.

Hedin och hans åsiktsfränder kunde på kort sikt se sig som segrare i och med nyvalet en månad senare. Staafs parti minskade vid valet med nästan en tredjedel på grund av intern splittring i försvarsfrågan, medan högerpartiet gick starkt framåt. Det gjorde också Socialdemokraterna, men inget parti fick egen majoritet. I stället bildades en opolitisk men konservativ ministär under ledning av Hjalmar Hammarskjöld. Fyra månader senare bröt första världskriget ut oss tvingade partierna till borgarfred.

I Borås var högerpartiet största parti 1914, trots att stadens alla manliga arbetare hade rösträtt. Begreppet “boråsare” lär ha varit ett skällsord inom socialdemokratin på grund av partiets svårigheter att vinna framgångar här. En förklaring till detta, enligt historikern Christer Windberg, var den traditionella närheten och lojaliteten mellan husbonde och husfolk i Västsverige. Den lojaliteten fanns även kvar under industrialiseringen i relation mellan arbetarna och företagsledning och blev ett hinder för arbetarrörelsens framväxt. Likaså bejakade många arbetare i dessa trakter kyrkans tradition och fromhet. Sjuhäradsbygden kanske var den enda platsen i Sverige där det var möjligt att vara politiskt konservativ och samtidigt frikyrklig, eftersom den frikyrkliga identiteten var mycket mer konservativ här än övriga Sverige. Kanske finns där förklaringen till min farfars delaktighet i bondetåget.

Bondetåget är unikt i svensk politik därför att den konservativa rörelsen imiterade arbetarrörelsens koncept: att mobilisera en stor grupp människor. Det var modernt samtidigt som det kopplades till svensk historia och nationell självständighet. Arbetarrörelsen hade många större demonstrationer under samma tid, men bondetåget fick en helt annan massmedial uppmärksamhet som lever kvar än i dag.

Älvsborgsbönderna som stod och frös på slottsbacken den 6 februari 1914 blev sist att defilera förbi kungen. Borås Tidning försökte trösta genom ordspråket att ”änden kröner verket”. Men det som långsiktigt var änden av bondetåget var inte de konservativas framgång utan i stället reformivrarnas genom ännu ett nyval 1917. Två år senare hade kungen slutgiltigt förlorat sin politiska makt genom att högerpartiet till sist accepterade liberalernas och socialdemokraternas krav om allmän rösträtt där även kvinnorna inkluderades. Sverige hade blivit en äkta demokrati, faktiskt lik den demokrati som kännetecknade Fänneslunda missionsförening redan 30 år tidigare. Jag hoppas att även min farfar i slutändan kände sig nöjd över den samhällsutvecklingen.

Göran Gustafson