Sändaren 2021

2015 drabbas översättaren Andreas Lundberg av en depression. Barnens förskolelärare övertalar honom att söka hjälp. Det slutar med att han blir inlagd på Sahlgrenska låsta avdelning. När han efter tolv elchocker två månader senare blir utskriven upptäcker han till sin förvåning att det i mobiltelefonen finns anteckningar inifrån sin psykos. 

2016 ger Lundberg ut ett urval av anteckningarna med namnet Storm i den pelare som bär. Boken blir uppmärksammad och Maria Schottenius skriver i Dagens Nyheter att det är en litterär bragd att föra över sina erfarenheter till ett så levande språk. 

Det som gör boken Storm i den pelare som bär både intressant och inträngande är att Lundberg som översättare har ett vidsträckt språk för att beskriva hans erfarenhet. ”Det finns bara den här sinnessjuka smärtan. Jag är i den som i en hud. Jag kan inte tänka bort den.” För de av oss som aldrig varit inuti en psykos skapar boken förståelse. Jag kan inte säga empati, eftersom det inte är möjligt att helt förstå. Men för alla oss som möter människor med psykisk ohälsa är det viktigt att kunna ana vad som kan finnas bakom en människas mörker. Lundberg formulerar sig på följande sätt: ”Sjukdomens innersta murkna punkt, oviljan att bli frisk – livet anfrätt i sin djupaste rot.”

Han har tidigare konverterat till katolicismen och i sina anteckningar från psykiatrins isolering vänder han sig till Gud: ”Jag känner dig inte med mina känslor. Inte med denna dynga av minnen som knappt går att minnas.” Han vädjar om kraft att foga sig i lidandet, men han vet inte hur han ska göra. ”Hela vintern har jag i fickan burit ett litet svart krucifix med förnicklad Kristus. Det är isdubben med vilken jag hugger mig upp ur den här vaken.”

Det som är intressant är att Lundberg inte bara skildrar livet inifrån psykosen utan i två följande böcker beskriver kampen att återvända till livet. 2019 kom boken Ofarbar tystnad och under våren 2021 Gerontion. Även om det är korta dagboksanteckningar i båda böckerna är det knappast lättsam läsning. Vi möter den oerhörda mödan att hitta en väg bortom psykosen.

I Ofarbar tystnad skildras två perioder som gäst på ett nunnekloster. Han vill tro på framtiden men vet inte hur. Gud är inte någon tröst och ändå liknar han Gud vid ”ett rytande mysterium i hjärtat av allt.” Han har tappat bort berättelsen om sig själv och ser sig som en man som försöker kräka upp sig själv. Han ber: ”Förbarma dig, Herre, över alla som hatar sig själva och vill dö.” Han inser sin självupptagenhet och skriver: ”Tron är ingen sedesam slöja att kasta över världens vedervärdighet, den är att bända bort blicken från overkligheten, att se den bittra sanningen.” Han kan gråta och försona sig över att hans hustru lämnade honom. ”Det finns inget hat i sorgen, bara ömhet.”

I alla tre böckerna refereras det till poesi, klassisk litteratur och Bibeln. Titeln för den sista boken i trilogin, Gerontion, är grekiska och betyder ”en liten gammal man” och kommer från en dikt av T S Eliot. Lundberg liknar sig själv vid en tidigt åldrad man som sommaren 2018 får arbete som timanställd på ett demensboende i Göteborg. Det är som om han i mötet med svårt dementa människor försöker skriva fram både sin egen och patienternas människovärdighet. Ingen av dem är utan själ som det latinska ordet demens betyder.

Han skriver om längtan att komma tillbaka till det vanliga livet för att kunna axla bördan av att vara människa, men det är svårt:  ”Jag måste träda genom mig själv. Nu.” Han citerar Katarina av Siena: ”Om du vill göra framsteg måste du törsta, ty bara de törstiga är kallade.” Och samtidigt hotar sömnbrist och självförakt att krossa honom. Han beskriver isoleringen och ångesten att lämna sin lägenhet som han hyr i tredje hand: ”Det vore lätt att dö en sådan här morgon.” 

Patienterna blir levande i hans anteckningar. Vi får möta Kjell som känner till alla fåglar utanför fönstret men som inte känner igen sina egna söner. Här finns   Ingeborg som varje dag säger att detta var en ryslig dag som hon inte ville ha tillbaka. Men mitt i avdelningens skrik och avföring finner Lundberg kärlek. Bredvid Inga får han sitta tills hon somnar: ”Jag lägger en filt över henne och går. Den där trösten av närvaro.”

Han skriver att det finns ett språk av smärta inuti språket. ”Det finns värk värre än värk, värkens värk, som inte kan förnimmas, bara vanställa och kringskära.” I all denna oerhörda smärta finns trots allt hopp: ”Jag är, säger Gud, och skriver Nu, nu, nu på våra pannor.” När den växande demensen gör att Kjell inte längre kan benämna fåglarna, sitter Lundberg tyst tillsammans med honom: ”… det är tystnaden vi delar som lovsjunger det outsägliga.”

Alla tre böckerna kräver tid och eftertanke vid läsning. Jag tänker att förutsättningen för att uppskatta de två sista böckerna i trilogin är att man läser den första boken Storm i den pelare som bär. Börja där. Beskrivningen av psykosen inifrån skapar den tyngd som sedan gör både Ofarbar tystnad och Gerontion läsvärda.

Göran Gustafson